GISELA OM ÅNGESTEN

Tue, 15 Aug 2017

Vår Chefredaktör Gisela A. Pihlsjö delar med sig om ångesten och oron i ett inlägg på sin blogg. I den sociala världen känner vi igen henne som tjejen med väskor, ett modeintresse och kanske inte så mycket mer. På sin blogg berättar hon om sitt riktiga jag och om den dåliga hälsan. Hon delar med sig i hopp om att kunna hjälpa andra och riva fasaden – ”Allt kanske inte är så himla glamouröst hela tiden.”

Såhär är ni nog som mest vana med att se mig. Poserandes i en outfit med ett ansikte utan ett stort skratt, kanske ett litet leende. Så har det inte alltid varit. För bara ett halvår sedan var jag någon annan, men inte längre. Här på bloggen skriver jag snarare om vad jag gör och när än hur jag gör det och varför. Ni känner mig väldigt ytligt. De vänner jag har träffat genom bloggen säger alla – ”Jag trodde aldrig att just du skulle vara såhär förbannat rolig”.

Jag ska nu berätta om min tid som nybliven 18-åring som med ett darr på rösten försökte sig på ett liv i Stockholm med allt vad det innebär. Mina tankar är för många andra kanske inte något att klaga över för fem öre men det är bara jag själv som kan sätta fingret på hur det faktiskt var och kändes.

Jag heter Gisela och är 17 år, väl medveten om att jag snart ska flytta till Stockholm. Jag träffade min dåvarande pojkvän och väldigt hastigt började jag att tillbringa ungefär varje helg i Stockholm där han bodde.

I tanken visste jag att ’’Stockholm skulle ta bra hand om mig. Kanske inte nu, men sen.’’ Den värsta tiden började när jag fyllde 18.

Jag var 18 år, äntligen skulle jag få följa med ut och bli en del av Stockholms nattliv. ’’Äntligen’’ trodde jag. Istället möttes jag av en våg med tankar som jag vet att många andra också bär på. Vem är jag? I denna stora värld. På klubbarna fanns tjejer vars enda syfte med kvällen var att bara se riktigt jäkla snygga ut eller bli riktigt fulla. Vad som sedan kom i deras väg slog de sig igenom. Bitchblickar visste jag knappt vad det var förrän den här tiden i mitt liv. Det fanns också en drös av killar, oftast stillastående, spanande med ett annat syfte: vem eller vilka som skulle bli deras ligg den här natten. Mitt i allt stod jag – helt fel ute. Osäker, med fel frisyr, fel kläder och en dålig sminkning – trodde jag då.


Några bilder när jag var 18-19 år. Vad mer är det en ett tomt ansikte? Jag stod med sminkborstarna framför spegeln länge och såg halvdant på varenda resultat. Dessa bilder stirrade jag förmodligen på i timmar och bråkade med mig själv i mitt huvud – vad tycker hon och han om jag publicerar den på instagram? 

I veckorna gick jag i skolan i Västerås som jag då pendlade med tåg till från Köping. Under den här perioden handlade måndagmorgonen som bestod av svenska-lektionen att bygga upp en slags moodboard inför helgen. Vad jag skulle göra annorlunda, hur jag skulle bete mig inför andra, vad jag skulle ha på mig och vart skulle jag gå? Klänningen jag hade i helgen, herregud. Hans kompisar tittade på mig och undrade över min business look. Klänningen i svart från Massimo Dutti med en markerad höft kanske inte gjorde sig så bra på wokhouse. Hur kunde jag välja den? Vid den här tiden hade jag inga tjejkompisar i Stockholm. Jag umgicks med min dåvarande pojkvän konstant och hade en rädsla för att träffa nya människor. Självklart för att jag var allt annat än öppensinnig och med tanken ’’Vad ska de tycka om mig, kan man tycka om mig?”

Jag var 19 år, Slåss fortfarande med mina tankar om att ’’livet handlar om att uppgradera sig.’’ Det var det jag trodde, jämt. Genuin lycka hade jag då ingen aning om vad det var – inte i Stockholms värld, bara hemma hos familjen. Gisela 19 år och hennes idé om att alltid tänka tanken att kameror är runt dig och att varje millisekund tas en bild – alla bilder ska sedan se riktigt snygga ut. Hur gick då mina tankar egentligen? Kunde jag ens prata? Blinka?

Jag fyllde 20 år,  Bestämd om hur jag vill leva mitt liv, mitt nya liv. Nya människor finns i bilden, tjejkompisar, killkompisar varav en var Omar. Killen som alltid fick och får mig på ett fantastiskt humör. Han som alltid lyfte mig oavsett vad. Jag hamnade på banan igen och tog en annan slags kontroll över mitt liv – Den riktiga Gisela har varit borta i över tre år. 

Jag heter Gisela och är 21 år. Jag skulle beskriva mig själv som en person med en enorm livsglädje. Ett fult skratt har väl ingen dött av? Är något roligt skrattar jag rakt ut, (även åt mina egna skämt) bilden blir förmodligen tio gånger bättre än den med ett tomt ansikte av Gisela 19 år. Stockholm tar bra hand om mig. Jag har hittat fler vänner som jag har otroligt genuint roligt med, andra människor har gått. Omar finns kvar och går under titeln pojkvän. Tänk om det fanns genvägar? Att jag, Gisela 21 kunde dyka upp som en liten skepnad på klubben och viska till Gisela då 18 år gammal -’’Du är skitsnygg, släpp loss och ha kul, livet handlar inte om din påhittade uppgradering, det handlar om glädje och rätt vänner.’’ Men kanske var det meningen att jag skulle gå en omväg. Det som inte dödar härdar.